Öm punkt

En öm punkt har vi alla men vi med fibromyalgi - vi har många vi!

En av kriterierna när man ställer diagnosen är triggerpunkter, tender points - ömma punkter! Man ska ha smärta i 11 av 18. (på ett ungefär).

Vissa av dom här punkterna har jag varit medveten om själv utan att för den skull veta om att det var triggerpunkter. Det har bara gjort ont.

Som de som visas som 9 och 10 ovan och E nedan. Dom hittade jag tack vare katten som klev på mig. Och satte tassarna i bröstet för att trampa och det är ju inte mycket kraft bakom detta men aj så ont och det är inte klorna. Väck kattskrälle men den stackar fattar ju inte detta så jag brukar dra upp täcket och se till att det är stoppning mellan mig och katten. För det är ju mysfaktor också att ha katten kurrandes på sitt bröst.

Det är också i dessa punkter som smärta strålat ut och jag har varit och tagit EKG då jag varit övertygad om att nu är det en hjärtinfarkt på gång även om jag inte i övrigt känt mig dålig. Och med tanke på att pappa, farmor och andra på den sidan av släkten gått bort tidigt i hjärtinfarkt så är det ju det man tänkt på och velat kolla upp. Men min EKG remsa har varit klanderfri. Vilket i sig är jätteskönt men ändå så funderar man ju på varför i hela friden har jag då så ont där runt hjärtat. Ja förutom att ångest, magkatarr också påverkar.

Senaste gången jag kollade så hade jag en läkare som tryckte på bröstbenet och jädrar va han var nära en smäll han också. För det gjorde jätteont. Och där har du problemet sa han men inget om att det var en triggerpunkt utan att det var en inflamation i bröstbenen. Något som man inte kunde göra så mycket åt utan tog långt tid att bli av med och varför man fick det kunde man inte ge något svar på. Men är det triggerpunkten så har vi ju svaret där.

Andra som vid skinkan och ryggslutet har jag också kännt själv då man i ett försök till lindring masserat och det gör ont på vissa bestämda platser. Likaså vid axeln. Och jag gick hos en naprapat förra hösten då jag hade såna problem med ryggen, ländryggen och områden runt omkring länden. Och den kraftiga massage jag fick var otroligt smärtsam samtidigt som den kändes välgörande. Men jag hade så ont efteråt och det var som hon sa naprapaten - blåmärksont. Och det är vad jag nu ser över triggerpunkterna som den smärtan satt. Gick ett antal gånger men känslan av att bli bra och att problemet var botat fick jag aldrig. Utan en lindring för stunden inte mer precis som alla gånger man gått för olika behandlingar. Det känns skönt men blir aldrig riktigt bra. Och man kan liksom inte gå vecka efter vecka på en behandling utan man går till en viss punkt och naprapaten tycker att längre än så här kommer vi inte.

Nu har jag inte ont i alla dessa punkter som läkaren på Gottfries klämde på. Några reagerade jag inte alls på. några som var mer onda och några som var AJ AJ AJ så ömma. Sluta kläm på dom eller så klipper jag till dig typ.

Min kropps värsta punkter är om man tittar på bilden ovan. I, E, H, F, C, D, F, G, N.

Och som man kan se här nedan så finns det bara på ryggen en himla massa triggerpunkter. Men man använder "bara" 18 när man diagnostiserar fibro. Men nog gör det allt ont på fler än dessa 18. Det fick jag känna nu i höst då jag bara utan anledning fick ett hugg i ryggen så att jag tappade andan där jag stod. I duschen! Gjorde inget speciellt utan stod rakt upp och ned och lät den varma duschen stråla över mig. Sen gick jag hos en sjukgymnast för att massera upp det onda - detta var innan jag fick diagnosen fibro. Och efter ryggraden en bit ned så hade jag så ont i en punkt.

Så nu ska livet bestå av punkter. Triggerpunkter, tenderpoints, ömma punkter!
Och det är bara en liten del av fibron för man har ju sen ju all annan smärta. Det som strålar ut i muskler och leder. Det som gör att fötterna sticker, domnar och smärtar. Det som gör att man känner sig som spagetti i benen samtidigt som dom är blytunga. Det som gör att i alla fall jag får känslan av att ha en kraftig träninsvärk i alla muskler. Som om man hade varit och åkt skidor en hel dag i backen och samtidigt lyft tunga vikter på gymmet för att få biceps och triceps att bli större. Så är min värk ofta och jag har varken gjort det ena eller andra.

Sen så har vi värken som sitter i ländryggen och som varit mitt problemområde sen sena tonåren. Som sen spridit sig upp över ryggen och sen över axlar och nacke. Genom statiskt arbete - som när jag satt och stansade siffror i veckor. Det gjorde att jag till sist blev sjukskriven för jag kunde inte lyfta armen men det är närmare 20 år sen. Är det där allt kommer ifrån. Ja det får man väl aldrig svar på.

Min fibro är nog en kombination av så mycket. Först och främst ryggproblemen. År då jag ständigt blev förkyld och fick bihåleinflammationer, Förkylningar som sitter i länge, Det brutna benet i handen, knäskadan för länge sen. Men även min uppväxt som var mer jobbig än vad jag varit medveten om men som kom tillbaka till mig då jag i höst läst gamla journaler vilket har övertygat mig än mer om att jag gjorde helt rätt då jag för några år sen bröt totalt med min mamma. En energitjuv av väldiga format som alltid fått mig må mer eller mindre dålig. Till en kraftig depression 2002 då jag förstod att något mer i mitt liv var fruktansvärt fel men inte kunde sätta fingret på. Dåvarande maken som träffat en annan vilket det undermedvetna förstod men inte jag och som sen resulterade i en otrevlig och jobbig skilsmässa där kontakten mellan mig och barnens pappa idag blivit lite bättre men är skör som tunn tunn is.

Livet som gått vidare och jag kravlade mig sakta upp ur det djupa avgrundshålet. Och jag lever ett bra liv idag. Bor i ett underbart litet radhus och där trivs jag jättebra. Lite ensamt många gånger men också något som jag ändå lärt mig leva med och uppskatta. Och om jag fick en önskan så är det att ha en bättre ekonomi. För det är det som är det tuffaste med att vara en ensamstående tonårsmamma med barn varannan vecka. Man skulle vilja sätta en liten extra guldkant på livet många gånger. Unna sig själv lite extra etc. Men man kämpar med räntor, höjda skatter, elräkningar, vattenavgifter etc som höjs hela tiden.

Så nog känner jag mig som ett skolboksexempel på fibromyalgi många gånger. Och eftersom det hela är så nytt och kommit så fort så är det tankarna på detta som upptar det mesta av min tid känns de som. Allt sökande efter information, andras erfarenheter och deras upplevelser av att leva med detta. Jag inser att jag än så länge är lyckligt lottad. Jag ligger ändå lågt på skalan. Jag kan jobba, jag kan bära kläder, jag behöver inte än kämpa med försäkringskassan osv. Men rädslan finns - tänk om jag blir jättedåligt. Jag har inte råd att inte jobba! Jag måste klara av livet som det är nu. Så det är bara att bita ihop, gå uppsträckt för att sedan bli en trasa när man kommer hem.

Men då tänker jag på att jag ändå har tur att jag är en ensamvarg redan. Att jag trivs bra hemma med mina djur, mina barn då dom bor hos mig, deras aktiviteter och sen bra böcker. Att jag inte har den där jättesociala kontakten med krogliv, massor av aktiva vänner etc som jag skulle bli tvungen att försaka. Det gjorde jag för allt för många år sedan.

Det är ju en annan typ av öm punkt. Hur man har det socialt mm. Jag är en ensam person men inget som jag lider av egentligen eller så har det blivit till en vana. När jag var gift så var vi ofta ensamma jag och barnen också och det sociala livet var inte lätt då maken jobbade natt och varannan helg. Och många i vårt umgänge försvann vid skilsmässan.

Och jag har ingen släkt förutom barnen i min närhet. Min närmaste familj (bror med familj) bor 80 mil ifrån mig så det är ju inget man åker till på en handvändning precis.

Så något socialt skyddsnät har jag inte i min närhet ifall något skulle hända mig.

Jag pratar gärna med människor annars både i jobbet och då jag träffar dom ute eller på barnens matcher osv. Men från detta till att umgås hemma på ett privatare plan - nej det vill jag inte. Och jag skulle kunna bjuda till själv så mycket mer om jag ville. Bjuda hem folk men det blir liksom aldrig av. Jag orkar inte av någon anledning. Sen är det jättetrevligt om någon dyker upp och hälsar på. Man är hjärtligt välkomna men att hålla på och planera, bjuda in osv. Nej den lusten är borta!

Så nu är det julafton i morgon. Och man får den där blicken då man träffar folk och man käckt frågar om julstöket. Om man är liksom dom stressade över allt som ska klaffa. När man svarar att barnen är hos sin pappa och jag är själv så det blir inget stressande. SJÄLV!!! - Och så tittar man med en blick som utstrålar - stackare! Den där blicken man inte vill ha, men jag kan ju inte sitta och säga sånt som inte är sant. Jag är själv och jag lider inte av det - inte så mycket i alla fall:)

Visst ångesten över att vara själv var jättesvår första gången det skulle ske. Ända fram till någon vecka innan då jag började planera hur jag skulle ha min julafton. En julafton utan stress. Utan att behöva stå i köket och dona hela dagen för att få allt klart. Det var en jätteskön och lugn julafton. Och inte alls ledsam, sorgerlig eller full av tårar.

Sen så älskar jag ju känslan av att få fira med min bror de år jag gör det. Förra året var en sån. Jättetrevlig och lugn och mysig vit vinter jul framför en öppen brasa. Helt underbar men man kan inte få såna varje år.

Utan man gör det bästa av sin situation. Och i år ska jag vila, läsa, gå en promenad, njuta och må gott. Hoppas på att det blir smärtfri och piggt. Och längtar efter barnen som kommer på juldagen eller annandagen och stannar i flera dagar. Då firar vi tillsammans och har det alldeles alldeles underbart!

Oj så långt detta blev! Men man väljer själv om man vill läsa eller ej.

Må gott